Dagen före

Det är mindre än två timmar kvar tills dagen går över till julafton. En julaftonsmorgon med vit snö, trötta ögon, tända ljus och ett välpyntat hem. Om mindre än två timmar är det jul på riktigt.

Jag har haft besök av hälften av Ulricehamns befolkning på jobbet och slått in julklappar som den resterande halvan ska få. Människor ler, önskar varandra god jul och köper presenter till de i sin närhet - och några till.

På TV:n visar de Love Actually.

Julgranen är pyntad sedan en timme tillbaka.

Jämte datorn står ett glas med glögg.

Jag är trött men vill inte gå och lägga mig. Det kan vara denna tiden som är julens bästa, den minuterna före, när det är stilla, när det som finns är förväntningar, tankar och en inte alltför bestämd verklighet.

Tänker på Kai, vet att han slipper må dåligt, vet att hans familj saknar hans närhet. När julen inte är densamma. Saknar det som var. Försöker ta tillvara på det som är. På studerna av glädje och skratt. Högtiden då man ska uppskatta sin närhet som mest. Hemma har vi pyntat med luggslitna julaffischer, inte för att de är överdrivet juliga, inte för att de är överdrivet vackra, utan mest för att de innehåller minnen. Ovanför spisen har vi en affisch som Omma tyckte passade där så bra, som trots smörfläckar och söndertejpade kanter kan vara det finaste. I granen hänger julgranskulor som är sönderskrapade och blottar vit plast på sina ställen. De hänger där för att man ler åt dem, vår katt Gizmond brukade tycka att julgranen var en enda stor leksak och julgranskulorna var alltid på andra ställen än granens grenar. Kulorna var mycket bättre leksaker än uppvridna och rörliga råttleksaker.

Väntar. Tänker spela julmusik på så hög nivå som möjligt, plockar kanske fram gitarren vars strängar hade planerats utbytas för att spela den enda jullåten jag kan spela - nåja, typ spela - och kollar försiktigt under granen för att lite i smyg klämma på julklapparna.

God jul.